IDAG!
Idag runt 21.00. om inte tidigare så kommer första delen av YOU AND ME FOREVER, På min nya blogg http://www.justinbiebstories.blogg.se/ :)
Kommentera gärna vad ni tyckte om första delen, men även om designen som jag har gjort !:)
Kommentera gärna vad ni tyckte om första delen, men även om designen som jag har gjort !:)
Uppdatering
Jag antar att jag börjar på en ny novell, på en ny blogg. Dock måste jag bestämma mer i handlingen och skriva första delen, jag återkommer med mer information senare (kanske inte idag men snart)§, LOVAR.
EN VIKTIG FRÅGA, SNÄLLA SVARA.
Jo, jag undrar om ni skulle läsa om jag börjar på en ny novell? En ny blogg, fortfarande Justin Bieber, men en helt ny novell, skulle ni läsa om den blev bra?:)
BLOGGEN ÄR NEDLAGD.
Eftersom ALLT man får är hat, så slutar jag. Om det hade vart en vanlig dag, hade jag ignorerat det. Men nu är det ganska svårt, och om jag fortsätter blogga blir allt värre. Då får jag bara mer och mer hat, och jag orkar verkligen inte mer.. Alla tror att mitt liv är så lätt, men en sak, det är det inte.
TACK ALLA RIKTIGA LÄSARE, JAG ÄLSKAR ER ÖVER ALLT ANNAT<3
Nour - förklarar för er
Hej Bieberlaugh!
Jag heter Nour är 14 år! Jag är en nära vän till Saga! Jag känner henne. Vet hur hon mår, hur hon känner. Kanske inte exakt men jag kan se det! Hon mår jätte dåligt! Hon vill inte svika er! Och visst kan hon vara dryg, men hon mår dåligt! Hon menar inte att ta ut det på er! Sätt er i hennes position. Hur skulle ni må? Hur skulle ni känna?! Tänk er, att alla hatar er? Att inte ha någon? Ni tror att det tar vadå tio minuter att göra ett kapitel?! Huhu, det tar fan längre tid än så! jag driver själv en och det tar tid! För mig tar det kanske en timma, två timmar? För Saga kanske det tar fem? Varför? Jo, det handlar om personens humör. Hur Man liksom känner. Hur iderna flöder runt i huvudet. Och har man inga för stunden, funkar det ju inte?! NI som läser novellen, ni förväntar er oftast vadå? Två kapitel varje dag?! Man har faktiskt ett liv utanför bloggen - privatliv! Tänk på det!
Gah, killens utseende dödar, ore what?
Svar på tal igen.
irriterad. om svar på tal:
håller fan med h*n blogga någon gång väl? |
Det är min blogg, jag bestämmer när jag ska uppdatera. Inte du 'irreterad' fint namn, inte ngn annan heller. Jag försöker skriva, men som sagt. Mina ideér är helt borta, seriöst, allt har försvunnit.
Vet inte jag vad novellen handlar om? måste jag skriva en hel handling? det är större chans att jag, som skriver på min novell varje dag (dock inte kmr så långt) vet vad novellen handlar om, än vad du. Och om jag skriver på och på nu, då kommer novellen vara så jävla (förlåt för hur jag snackar) deppig, och hur kul är det att läsa?
Men visst, en fråga, ska jag lägga ner eller skriva då och då? your choice.
Men annars, så tipsar jag om en novell som Izabella skriver. Den novellen är superbra:
HTTP://WWW.JUSTINBSTORIES.BLOGG.SE/
Läs!
svar på tal
Anonym om Ny header,:
ASSÅ BLOGGA?!?!!? OM DU INTE VILL FÖRLORA BLOGGLÄSARE |
Ny header,
Hej bästa läsare, xd. Jag funderar på att göra en ny HEADER, ingen design utan bara headern. Dock vet jag inte vad jag ska ha för bilder, har ni några tips?(:
ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 28.
"Tack alla! Vi hörs!" ropade jag innan jag sprang backstage. Scooter log mot mig.
"Det här skötte du bra", sa han och gav mig en gimmie five. Jag skrattade lite och suckade av lättnad. Jag ville egentligen säga sanningen om mig om Allie, men då skulle det bli ett jävla liv.
ALLIES PERSPEKTIV:
Jag hade knappt sovit något inatt, men ändå måste jag till skitstället. Jag fattar inte hur något så tråkigt kan vara så viktigt.. Fast det är ju bara.. 2 år kvar. Jag suckade. Men jag valde att gå musik linjen och då får jag göra det.
Med en suck reste jag mig upp och gick in i badrummet. När jag såg mig i spegeln så kände jag mig som ett monster.
Direkt gick jag in i duschen.
"Jag åker nu.." sa jag och stängde ytterdörren. Jag tog upp min mobil ur fickan och kollade datumet, fjärde april, då fyller jag år om två veckor. Aja, whatever.. Jag önskar mig ändå inget. Kanske en ny bil, men inte säkert. När jag satte mig i bilen så suckade jag, startade den men ångrade sedan mig lite. Jag är verkligen trött.
*
Jag började jogga längs vägen med hörlurarna i öronen. Skoldagen hade verkligen vart seg, men varför skulle den vara bra?
En bit fram såg jag en kille, och en tjej gå bredvid varandra. Killen liknade Keegan väldigt mycket bakifrån, men varför skulle han vara här. När jag hade kommit ikapp dom lite så kollade jag på killen, och jag hade sett rätt. Det var Keegan. Jag stannade lite, och kollade förvånat på honom.
"V..vad gör du här?" frågade jag. Han bara suckade.
"Jag bor här, får jag inte vara här eller?" frågade han surt. Jag nickade lite.
"Och vem är det?"
"Varför bryr du dig?" muttrade han. "Du har ju Juustin." han log inte, utan såg bara sur ut.
"Du för.."
"Vi måste gå, om du vill snacka så gör det med någon annan." jag suckade, och dom gick. Vem var tjejen? hans flickvän? redan, vi har ju precis gjort slut.. Jag ångrade det jag tänkte, eftersom jag har Justin. Men även fast jag vill så kan jag inte styra tankar eller känslor. Jag önskar att det gick, men nu går det inte och mitt liv suger. Jag önskar att Keegan någonsin förlåter mig, jag är inte direkt arg på honom.
När jag kom in så stod mamma och lagade mat.
"Vad blir det för något?" frågade jag samtidigt som jag tog av mig jackan.
"Spagetti och köttfärssås, blir det bra?" svarade hon. Jag nickade lite.
"Jag springer upp och duschar." sa jag innan jag sprang upp. Jag gick in i badrummet och kastade av mig kläderna.
'Lets talk this over, Its not like were dead.
I still love you, how can i forget someone i love?
Its like remember someone you never met.' skrev jag i mitt anteckningsblock innan mamma störde mig.
"Maten är klar nu gumman", sa hon.
"Det finns något som heter knacka." fräste jag irreterat. Hennes leende försvann och hon gick ner. Jag kastade anteckningsboken på skrivbordet och gick sedan ut ur rummet. När jag kom ner så satt alla redan vid bordet. Jag slog mig ner bredvid Ashton och tog lite pasta.
"Så, hur är det med benet nu?" frågade pappa och riktade blicken på mig.
"Det är bättre, jag har ju vart ute och sprungit och det gick bra." Han nickade och började snacka med Ashton om fotbollen.
Jag vet, jag suger på redigera men i början var det ljust ute och ja, det ska vara mörkt x)
Jag hade så tråkigt, klockan var ju trots allt elva på kvällen så jag bestämde mig för att gå en liten promenad. När jag kom ner hörde jag mamma och pappa snacka.
"Hon mår dåligt, Keegan, Justin.. Men, hon behöver inte vara otrevlig mot oss", hörde jag mamma säga. Jag suckade, gick förbi dom och mamma kollade oroligt på mig. "Jag menade inte så.." började hon.
"Hur menade du då?!" avbröt jag. Jag stampade ut ur huset, även fast jag håller med henne. Jag har vart ganska elak och så, men med allt som har hänt har allt blivit för mycket. Jag har tagit ut det på alla andra.
Jag gick mot parken, där det som vanligt var folktomt. Jag satte mig på en gunga, och bara tänkte. Tänkte på allt som hänt, Keegan, Justin, Rosie som kanske var en ny vän och ja.. allt. Det var mörkt ute, så jag såg knappt något. Helt plötsligt kommer någon och sätter sig på gungan bredvid. Jag tittade lite nogrannare, och då såg jag att det var Keegan.
"Hej", sa han lite tyst.
"Hej Keegan.." svarade jag. Jag ville le, men det gick bara inte. "Uhm.. hur är det?" fortsatte jag sedan.
"Allt som inte är bra." sa han kallt. "Allie, jag saknar verkligen dig. Det har varit jätte jobbigt för mig, och tjejen jag var med idag var bara en kompis. Men eftersom jag älskar dig, så måste jag väl låta dig gå vidare." sa han. Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Keeg.. Jag älskar dig, men jag älskar Justin också. Jag vill bara att vi ska kunna vara kompisar just nu."
"Vi kan ju alltid försöka", sa han och log lite nu. Jag har verkligen saknat hans leende. Jag log lite tillbaka.
"Förresten, hur hittade du mig?" frågade jag.
"Dina föräldrar, eller dom sa att du var på promenad så då gick jag hit som gissning." Sa han och jag nickade.
Vi hade snackat väldigt länge, men när jag kände mig trött så reste jag mig segt upp.
"Jag måste nog hem nu, skola imorgon." sa jag.
"Okey, jag följer dig hem. Min bil är där", svarade han mig. Jag nickade och vi gick tillsammans hem till mig.
"Aja, vi hörs", sa han och gav mig en kram. Det kändes lite awkward, men ändå bra.
"Jadå, hejdå." Jag gick in i huset och 'hejade' på mina föräldrar sedan sprang jag raka vägen upp.
"Actually a pretty good day;)" skrev jag på twitter. Jag retweetade ett par tweets som jag gillade och kollade sedan på klockan. Tolv, jag gäspade lite och böt om.
"Godnatt!" sa jag till mamma och pappa.
"Godnatt, har du ställt väckarklockan?" frågade mamma.
"Jadå!" jag la mig i sängen och somnade på ett kick.
Finally chapter 28! Förlåt för den as sega uppdateringen, men har massa prov att plugga till. Men hoppas att ni gillade det!:)
"Det här skötte du bra", sa han och gav mig en gimmie five. Jag skrattade lite och suckade av lättnad. Jag ville egentligen säga sanningen om mig om Allie, men då skulle det bli ett jävla liv.
ALLIES PERSPEKTIV:
Jag hade knappt sovit något inatt, men ändå måste jag till skitstället. Jag fattar inte hur något så tråkigt kan vara så viktigt.. Fast det är ju bara.. 2 år kvar. Jag suckade. Men jag valde att gå musik linjen och då får jag göra det.
Med en suck reste jag mig upp och gick in i badrummet. När jag såg mig i spegeln så kände jag mig som ett monster.
Direkt gick jag in i duschen.
"Jag åker nu.." sa jag och stängde ytterdörren. Jag tog upp min mobil ur fickan och kollade datumet, fjärde april, då fyller jag år om två veckor. Aja, whatever.. Jag önskar mig ändå inget. Kanske en ny bil, men inte säkert. När jag satte mig i bilen så suckade jag, startade den men ångrade sedan mig lite. Jag är verkligen trött.
*
Jag började jogga längs vägen med hörlurarna i öronen. Skoldagen hade verkligen vart seg, men varför skulle den vara bra?
En bit fram såg jag en kille, och en tjej gå bredvid varandra. Killen liknade Keegan väldigt mycket bakifrån, men varför skulle han vara här. När jag hade kommit ikapp dom lite så kollade jag på killen, och jag hade sett rätt. Det var Keegan. Jag stannade lite, och kollade förvånat på honom.
"V..vad gör du här?" frågade jag. Han bara suckade.
"Jag bor här, får jag inte vara här eller?" frågade han surt. Jag nickade lite.
"Och vem är det?"
"Varför bryr du dig?" muttrade han. "Du har ju Juustin." han log inte, utan såg bara sur ut.
"Du för.."
"Vi måste gå, om du vill snacka så gör det med någon annan." jag suckade, och dom gick. Vem var tjejen? hans flickvän? redan, vi har ju precis gjort slut.. Jag ångrade det jag tänkte, eftersom jag har Justin. Men även fast jag vill så kan jag inte styra tankar eller känslor. Jag önskar att det gick, men nu går det inte och mitt liv suger. Jag önskar att Keegan någonsin förlåter mig, jag är inte direkt arg på honom.
När jag kom in så stod mamma och lagade mat.
"Vad blir det för något?" frågade jag samtidigt som jag tog av mig jackan.
"Spagetti och köttfärssås, blir det bra?" svarade hon. Jag nickade lite.
"Jag springer upp och duschar." sa jag innan jag sprang upp. Jag gick in i badrummet och kastade av mig kläderna.
'Lets talk this over, Its not like were dead.
I still love you, how can i forget someone i love?
Its like remember someone you never met.' skrev jag i mitt anteckningsblock innan mamma störde mig.
"Maten är klar nu gumman", sa hon.
"Det finns något som heter knacka." fräste jag irreterat. Hennes leende försvann och hon gick ner. Jag kastade anteckningsboken på skrivbordet och gick sedan ut ur rummet. När jag kom ner så satt alla redan vid bordet. Jag slog mig ner bredvid Ashton och tog lite pasta.
"Så, hur är det med benet nu?" frågade pappa och riktade blicken på mig.
"Det är bättre, jag har ju vart ute och sprungit och det gick bra." Han nickade och började snacka med Ashton om fotbollen.
Jag vet, jag suger på redigera men i början var det ljust ute och ja, det ska vara mörkt x)
Jag hade så tråkigt, klockan var ju trots allt elva på kvällen så jag bestämde mig för att gå en liten promenad. När jag kom ner hörde jag mamma och pappa snacka.
"Hon mår dåligt, Keegan, Justin.. Men, hon behöver inte vara otrevlig mot oss", hörde jag mamma säga. Jag suckade, gick förbi dom och mamma kollade oroligt på mig. "Jag menade inte så.." började hon.
"Hur menade du då?!" avbröt jag. Jag stampade ut ur huset, även fast jag håller med henne. Jag har vart ganska elak och så, men med allt som har hänt har allt blivit för mycket. Jag har tagit ut det på alla andra.
Jag gick mot parken, där det som vanligt var folktomt. Jag satte mig på en gunga, och bara tänkte. Tänkte på allt som hänt, Keegan, Justin, Rosie som kanske var en ny vän och ja.. allt. Det var mörkt ute, så jag såg knappt något. Helt plötsligt kommer någon och sätter sig på gungan bredvid. Jag tittade lite nogrannare, och då såg jag att det var Keegan.
"Hej", sa han lite tyst.
"Hej Keegan.." svarade jag. Jag ville le, men det gick bara inte. "Uhm.. hur är det?" fortsatte jag sedan.
"Allt som inte är bra." sa han kallt. "Allie, jag saknar verkligen dig. Det har varit jätte jobbigt för mig, och tjejen jag var med idag var bara en kompis. Men eftersom jag älskar dig, så måste jag väl låta dig gå vidare." sa han. Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Keeg.. Jag älskar dig, men jag älskar Justin också. Jag vill bara att vi ska kunna vara kompisar just nu."
"Vi kan ju alltid försöka", sa han och log lite nu. Jag har verkligen saknat hans leende. Jag log lite tillbaka.
"Förresten, hur hittade du mig?" frågade jag.
"Dina föräldrar, eller dom sa att du var på promenad så då gick jag hit som gissning." Sa han och jag nickade.
Vi hade snackat väldigt länge, men när jag kände mig trött så reste jag mig segt upp.
"Jag måste nog hem nu, skola imorgon." sa jag.
"Okey, jag följer dig hem. Min bil är där", svarade han mig. Jag nickade och vi gick tillsammans hem till mig.
"Aja, vi hörs", sa han och gav mig en kram. Det kändes lite awkward, men ändå bra.
"Jadå, hejdå." Jag gick in i huset och 'hejade' på mina föräldrar sedan sprang jag raka vägen upp.
"Actually a pretty good day;)" skrev jag på twitter. Jag retweetade ett par tweets som jag gillade och kollade sedan på klockan. Tolv, jag gäspade lite och böt om.
"Godnatt!" sa jag till mamma och pappa.
"Godnatt, har du ställt väckarklockan?" frågade mamma.
"Jadå!" jag la mig i sängen och somnade på ett kick.
Finally chapter 28! Förlåt för den as sega uppdateringen, men har massa prov att plugga till. Men hoppas att ni gillade det!:)
ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 27.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den eftersom jag trodde det var Justin. När jag öppnade smset så ångrade jag mig, det var från Keegan..
"Hej Allie, jag läste på internet om dig och Justin.. Är det sant? isåfall kom du över mig snabbt, fast du kanske aldrig älskade mig, eller? förlåt för att jag låter sur, men jag älskar verkligen dig.. Fast om jag älskar dig, så måste jag låta dig gå vidare." stod det. Jag kände ångern rinna över kroppen. Jag älskar Justin, Justin inte Keegan.. Fast det gör jag visst, jag älskar båda. Keegan och jag var ju tillsammans i över två år eller något och ja, jag suckade. Men nu har jag Justin, honom kan jag inte bara knuffa bort.
"Alltså Keegan, vi snackar sen. Jag ska ha lektion, men ringer dig efter skolan." skrev jag och gick sedan in i klassrummet. Folk stirrade en del, men jag brydde mig inte så mycket.
"Allie! är du tillbaka?" frågade min lärare Miss Kennedy direkt när vi kom in. Jag suckade av pinsamhet men nickade. "Men vad bra då, du har missat en del som du måste ta igen ju." Jag nickade igen, och hon babblade på i ett tag men sedan så började lektionen.
"Ursäkta för att jag är sen, det var så krångligt jag hittade inte hit och allt.." sa en tjej som helt plötsligt hade kommit in i klassrummet. Men miss Kennedy bara flinade.
"Det är okej, det är Rosie va?" frågade hon och räckte fram sin hand. Hon pustade ut och tog hennes hand. Vissa elever skrattade åt henne, men jag tyckte bara synd om henne.
Hon, eller Rosie fick berätta lite om sig själv men fick sedan sätta sig. Det fanns två lediga platser, en bredvid mig och en annan bredvid Zachary, skolans värsta elev typ. Han satte benet på stolen bredvid så hon gick fram till platsen bredvid mig och försökte le lite.
"Uhm.. får jag sitta här?" frågade hon lite osäkert. Jag nickade med ett litet leende.
"Självklart", hon nickade tacksamt och la ner sina böcker, sedan slog hon sig ner.
Lektionen var slut men jag fick inte gå ut, min lärare stoppade mig. Jag suckade.
"Vad har jag gjort nu?!" fräste jag. Förra året så bråkade jag nästan varje dag, med alla typ, killarna, tjejerna och ja.. Men i år hade jag skärpt mig för att få bra betyg och så.
"Nej, inget.. Jag tänkte bara att du kanske kunde försöka visa Rosie runt och så, kan du det?" jag röck på axlarna.
"Visst." sa jag och gick sedan ut. Jag såg Rosie stå vid en killes skåp, som hon pratade med.
"Hej", sa hon när jag kom fram. Jag log lite.
"Hej", svarade jag lite tyst. "Miss Kennedy ville typ att jag skulle visa dig runt och så, så, vill du följa med?" frågade jag och flinade lite. Hon nickade.
"Vi syns efter skolan Nick", sa hon till killen hon nyss pratat med. När vi hade gått en bit så började hon prata.
"Nick är min tvillingbror, om du undrar.." sa hon och log lite.
"Okey, han hamnade inte i våran klass va?" frågade jag.
"Han kommer gå vissa lektioner med oss, men han har väldigt svårt att koncentrera sig med andra elever och så, så han har lektioner med en speciell lärare typ.." sa hon. Jag nickade. "Han har alltså adhd", tillade hon. Jag nickade igen.
"Aja, här har vi matte, nästa lektion och sen så har vi No där.." när jag visat runt det mesta av skolan så var det bara några minuter kvar innan matten så vi gick våra skåp och bestämde oss för att jobba tillsammans.
"Vi hörs imorgon då", sa jag och log lite mot Rosie. Vi hade faktiskt hunnit bli ganska bra kompisar, fast hon vet ju typ inget om mig. Hon hade frågat om jag hade någon pojkvän, och vem skulle tro mig om jag sa Justin Bieber? ingen.
"Hemma!" sa jag när jag kom in. Ingen svarade, alltså ingen hemma. Jag gick direkt upp på rummet och bestämde mig för att plugga till SO provet som är om typ en vecka eller något. Men innan kan jag ju smsa Justin. Jag klickade upp smsen och då var Keegans och mina konversationer uppe, jag skulle ju ringa honom. Jag skrev in hans nummer och la telefonen mot örat.
"Hey Allie.." sa han kallt och tyst. Jag fick ont i magen över att höra hans röst.
"Hej." svarade jag, jag ville le men att vara glad nu var inte lätt.
"Uhm.. jo. Är du tillsammans med Bieber eller?" frågade han. Han var inte glad, jag var inte glad. Hur ska jag kunna vara lycklig utan honom? visst, Justin gjorde så att jag glömde Keegan i ett par dagar men att leva utan Keegan är ju det svåraste jag någonsin skulle kunna göra..
"Vet inte, tror det.."
"Okej, men.. äh. det spelar väl ingen roll vad jag tycker längre? hejdå Allie, hörs aldrig mer." han la på luren och jag visste inte vad jag skulle göra.
"I love both of u and dunno what to do.." skrev jag och postade det på twitter. Nu skulle antagligen Justin få damp på mig.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Dagen i studion har verkligen vart bra, men ganska seg också. Men vi har kommit väldigt långt med mitt believe albumet vilket är väldigt bra.
Jag tog upp mobilen ur fickan och började skriva en tweet.
"Great day, #50DAYSUNTILBELIEVE" skrev jag och kollade sedan Allies twitter. Mitt leende försvann.
"I love both of u and dunno what to do.." Antagligen syftade hon på mig och Keegan. Hon kommer säkert gå tillbaka till honom, han har ju allt. Jag kommer ju aldrig kunna träffa henne, jag suckade och kastade mobilen i soffan. Fan, fan, fan. Jag tog upp den igen och skickade ett sms till henne.
"Hey angel.. Jag älskar dig, och saknar dig så, så mycket♥" skrev jag bara. Jag behöver ju inte säga att jag har läst hennes twitter, det gör ju ingen skillnad. Jag fick ett svar väldigt fort.
"Hej Justin♥ älskar dig med, och saknar också, haha;)" Fick jag till svar. Fast om hon skulle lämna mig skulle hon ju inte skriva sådär, så ja..
Jag suckade lite, och la mig ner i soffan. Allt har blivit så konstigt den senaste tiden, men det har blivit bättre.
*
"Välkommen Justin!" sa Ellen glatt mot mig. Jag log lite och tackade tyst. Jag gav henne en kram och slog mig sedan ner i fotöljen.
"Så.. hur är det?!" frågade hon.
"Det är helt okej faktiskt, med dig då?" svarade jag lite kort.
"Det är bra", sa hon.
Intervjun hade rullat på, och nu var det den sista frågan som hon sa att hon hade sparat.
"Jo, sist men inte minst.. Dejtar du och Allie Johnson?" det kom upp en bild när vi kysstes på flygplatsen på den stora skärmen. Jag suckade, men ruskade på huvudet.
"Nepp, vi är bara väldigt nära vänner.. Och ja, det blev bara en kyss när vi skulle säga 'hejdå' igår." sa jag. Ellen nickade fundersamt.
"Säkert?" frågade hon. Jag nickade.
"Helt säkert", svarade jag. Hon nickade.
"Okey, tack Justin!" sa hon. "Beliebers gör er redo! Nu ska Justin Bieber uppträda med nya singeln - BOYFRIEND!" fansen skrek och jag ställde mig på scenen.
"If I was your boyfriend I'd never let you go.." började jag och riktade micken mot alla i ellens 'studio' så att dom kunde sjunga med.
"Tack alla! Vi hörs!" ropade jag innan jag sprang backstage. Scooter log mot mig.
"Det här skötte du bra", sa han och gav mig en gimmie five. Jag skrattade lite och suckade av lättnad. Jag ville egentligen säga sanningen om mig om Allie, men då skulle det bli ett jävla liv.
Chapter 27, vad tycker ni?:) Jag är inte så nöjd, men orkar inte heller skriva ett helt nytt, hehe(:
"Hej Allie, jag läste på internet om dig och Justin.. Är det sant? isåfall kom du över mig snabbt, fast du kanske aldrig älskade mig, eller? förlåt för att jag låter sur, men jag älskar verkligen dig.. Fast om jag älskar dig, så måste jag låta dig gå vidare." stod det. Jag kände ångern rinna över kroppen. Jag älskar Justin, Justin inte Keegan.. Fast det gör jag visst, jag älskar båda. Keegan och jag var ju tillsammans i över två år eller något och ja, jag suckade. Men nu har jag Justin, honom kan jag inte bara knuffa bort.
"Alltså Keegan, vi snackar sen. Jag ska ha lektion, men ringer dig efter skolan." skrev jag och gick sedan in i klassrummet. Folk stirrade en del, men jag brydde mig inte så mycket.
"Allie! är du tillbaka?" frågade min lärare Miss Kennedy direkt när vi kom in. Jag suckade av pinsamhet men nickade. "Men vad bra då, du har missat en del som du måste ta igen ju." Jag nickade igen, och hon babblade på i ett tag men sedan så började lektionen.
"Ursäkta för att jag är sen, det var så krångligt jag hittade inte hit och allt.." sa en tjej som helt plötsligt hade kommit in i klassrummet. Men miss Kennedy bara flinade.
"Det är okej, det är Rosie va?" frågade hon och räckte fram sin hand. Hon pustade ut och tog hennes hand. Vissa elever skrattade åt henne, men jag tyckte bara synd om henne.
Hon, eller Rosie fick berätta lite om sig själv men fick sedan sätta sig. Det fanns två lediga platser, en bredvid mig och en annan bredvid Zachary, skolans värsta elev typ. Han satte benet på stolen bredvid så hon gick fram till platsen bredvid mig och försökte le lite.
"Uhm.. får jag sitta här?" frågade hon lite osäkert. Jag nickade med ett litet leende.
"Självklart", hon nickade tacksamt och la ner sina böcker, sedan slog hon sig ner.
Lektionen var slut men jag fick inte gå ut, min lärare stoppade mig. Jag suckade.
"Vad har jag gjort nu?!" fräste jag. Förra året så bråkade jag nästan varje dag, med alla typ, killarna, tjejerna och ja.. Men i år hade jag skärpt mig för att få bra betyg och så.
"Nej, inget.. Jag tänkte bara att du kanske kunde försöka visa Rosie runt och så, kan du det?" jag röck på axlarna.
"Visst." sa jag och gick sedan ut. Jag såg Rosie stå vid en killes skåp, som hon pratade med.
"Hej", sa hon när jag kom fram. Jag log lite.
"Hej", svarade jag lite tyst. "Miss Kennedy ville typ att jag skulle visa dig runt och så, så, vill du följa med?" frågade jag och flinade lite. Hon nickade.
"Vi syns efter skolan Nick", sa hon till killen hon nyss pratat med. När vi hade gått en bit så började hon prata.
"Nick är min tvillingbror, om du undrar.." sa hon och log lite.
"Okey, han hamnade inte i våran klass va?" frågade jag.
"Han kommer gå vissa lektioner med oss, men han har väldigt svårt att koncentrera sig med andra elever och så, så han har lektioner med en speciell lärare typ.." sa hon. Jag nickade. "Han har alltså adhd", tillade hon. Jag nickade igen.
"Aja, här har vi matte, nästa lektion och sen så har vi No där.." när jag visat runt det mesta av skolan så var det bara några minuter kvar innan matten så vi gick våra skåp och bestämde oss för att jobba tillsammans.
"Vi hörs imorgon då", sa jag och log lite mot Rosie. Vi hade faktiskt hunnit bli ganska bra kompisar, fast hon vet ju typ inget om mig. Hon hade frågat om jag hade någon pojkvän, och vem skulle tro mig om jag sa Justin Bieber? ingen.
"Hemma!" sa jag när jag kom in. Ingen svarade, alltså ingen hemma. Jag gick direkt upp på rummet och bestämde mig för att plugga till SO provet som är om typ en vecka eller något. Men innan kan jag ju smsa Justin. Jag klickade upp smsen och då var Keegans och mina konversationer uppe, jag skulle ju ringa honom. Jag skrev in hans nummer och la telefonen mot örat.
"Hey Allie.." sa han kallt och tyst. Jag fick ont i magen över att höra hans röst.
"Hej." svarade jag, jag ville le men att vara glad nu var inte lätt.
"Uhm.. jo. Är du tillsammans med Bieber eller?" frågade han. Han var inte glad, jag var inte glad. Hur ska jag kunna vara lycklig utan honom? visst, Justin gjorde så att jag glömde Keegan i ett par dagar men att leva utan Keegan är ju det svåraste jag någonsin skulle kunna göra..
"Vet inte, tror det.."
"Okej, men.. äh. det spelar väl ingen roll vad jag tycker längre? hejdå Allie, hörs aldrig mer." han la på luren och jag visste inte vad jag skulle göra.
"I love both of u and dunno what to do.." skrev jag och postade det på twitter. Nu skulle antagligen Justin få damp på mig.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Dagen i studion har verkligen vart bra, men ganska seg också. Men vi har kommit väldigt långt med mitt believe albumet vilket är väldigt bra.
Jag tog upp mobilen ur fickan och började skriva en tweet.
"Great day, #50DAYSUNTILBELIEVE" skrev jag och kollade sedan Allies twitter. Mitt leende försvann.
"I love both of u and dunno what to do.." Antagligen syftade hon på mig och Keegan. Hon kommer säkert gå tillbaka till honom, han har ju allt. Jag kommer ju aldrig kunna träffa henne, jag suckade och kastade mobilen i soffan. Fan, fan, fan. Jag tog upp den igen och skickade ett sms till henne.
"Hey angel.. Jag älskar dig, och saknar dig så, så mycket♥" skrev jag bara. Jag behöver ju inte säga att jag har läst hennes twitter, det gör ju ingen skillnad. Jag fick ett svar väldigt fort.
"Hej Justin♥ älskar dig med, och saknar också, haha;)" Fick jag till svar. Fast om hon skulle lämna mig skulle hon ju inte skriva sådär, så ja..
Jag suckade lite, och la mig ner i soffan. Allt har blivit så konstigt den senaste tiden, men det har blivit bättre.
*
"Välkommen Justin!" sa Ellen glatt mot mig. Jag log lite och tackade tyst. Jag gav henne en kram och slog mig sedan ner i fotöljen.
"Så.. hur är det?!" frågade hon.
"Det är helt okej faktiskt, med dig då?" svarade jag lite kort.
"Det är bra", sa hon.
Intervjun hade rullat på, och nu var det den sista frågan som hon sa att hon hade sparat.
"Jo, sist men inte minst.. Dejtar du och Allie Johnson?" det kom upp en bild när vi kysstes på flygplatsen på den stora skärmen. Jag suckade, men ruskade på huvudet.
"Nepp, vi är bara väldigt nära vänner.. Och ja, det blev bara en kyss när vi skulle säga 'hejdå' igår." sa jag. Ellen nickade fundersamt.
"Säkert?" frågade hon. Jag nickade.
"Helt säkert", svarade jag. Hon nickade.
"Okey, tack Justin!" sa hon. "Beliebers gör er redo! Nu ska Justin Bieber uppträda med nya singeln - BOYFRIEND!" fansen skrek och jag ställde mig på scenen.
"If I was your boyfriend I'd never let you go.." började jag och riktade micken mot alla i ellens 'studio' så att dom kunde sjunga med.
"Tack alla! Vi hörs!" ropade jag innan jag sprang backstage. Scooter log mot mig.
"Det här skötte du bra", sa han och gav mig en gimmie five. Jag skrattade lite och suckade av lättnad. Jag ville egentligen säga sanningen om mig om Allie, men då skulle det bli ett jävla liv.
Chapter 27, vad tycker ni?:) Jag är inte så nöjd, men orkar inte heller skriva ett helt nytt, hehe(:
TAR EMOT 5 GRATIS DESIGNER. CHAPTER 26 UNDER!
Anonym om ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 26.:
sjukt bra gör du gratis designer? |
ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 26.
Jag kände Justins blickar då och då, men när jag vände mig mot honom tittade han bort. Jag vände mig mot tv:n igen, men vände igen tillbaka. Han fortsatte stirra rakt in i mina ögon, och jag kände mig hypnotiserad. Han var så vacker, så underbar.
"Allie.." började han och släppte inte blicken från mig. "Allie, jag älskar dig." sa han. Jag kunde inte tro mina öron, det kändes som om jag skrek inombords men kände en smärta inom mig. Jag visste inte vad jag skulle svara..
"Justin.." började jag.
Jag kände hur jag fick panik, "Justin, jag kan inte förlora någon till, förlåt." Jag skyndade mig upp ur soffan och sprang rakt ut i hallen.
"Allie!" hörde jag en röst bakom mig. Jag hoppade i i någons skor som stod i hallen, och sprang rakt ut. Skorna var förstora att springa i, men när jag kom till slutet av gatan så svängde jag in i skogen. Efter ett tag så orkade jag verkligen inte springa ner, så jag satte mig ner i den smutsiga skogen och lät tårarna rinna. Jag kände ångern komma upp i nacken, varför sprang jag iväg?
"Allie?" jag hade suttit här i några ynka minuter, och Justin hade redan hittat mig. Han satte sig bredvid mig.
"Förlåt Justin.. jag vet bara inte vad jag skulle ta till mig", sa jag kort.
"Det är okej, men vad menade du? förlora, varför skulle du förlora mig?"
"Du åker på turné och allting, jag kommer aldrig hinna träffa dig. Och du har typ tjugotusen beliebers som vill ha dig, så ja."
"Men du skulle aldrig förlora mig, Allie, jag älskar dig verkligen.." sa han. "Så mycket att du till och med lånade mina skor utan att fråga.." jag kollade ner på mina fötter. Det var därför dom var stora, hans skor. Jag kollade på hans fötter, han var barfota. Jag började fnissa lite.
"Förlåt, men jag orkade inte ta på mina sega skor.." Vi skrattade tillsammans, och efter ett tag så reste han sig upp och hjälpte sedan mig. Vi gick hand i hand tillbaka till mitt hus, och jag kände att det var längesen jag skrattat såhär mycket.
När vi kom in så tog jag av mig hans skor, och såg hur skitiga dom blivit.
"Justin, ska jag tvätta dina skor?" frågade jag och flinade lite generat.
"Nej då, jag har andra med mig." han skrattade och gick ut till vardagsrummet igen. "Jo, vad händer?" frågade han. Jag kollade fundersamt på honom, men förstod sedan att han menade mellan oss. Jag log lite, och kysste honom på munnen. Känslan var som vanligt, helt amazing. Han var amazing, han är amazing.
"Jag älskar dig.." flinade jag mot hans läppar. Jag kände hur han log och satte mig sedan med huvudet mot hans bröst. Han tog av sig sin lila keps och satte den på mitt huvud.
"Jag älskar dig också babygirl", sa han. Han kysste mig på huvudet, och vi la oss tillrätta.
Jag gnuggade händerna i ögonen och när jag såg klart så var Justin framför mig, han log och tittade mig rakt i ögonen.
"Godmorgon shawty", sa han och flinade. Jag skrattade lite och gäspade.
"Godmorgon pucko", han gav mig en ledsen blick och jag bara skrattade.
Det var, eller det kändes ganska konstigt att vara med Justin på det 'här' sättet, fast det kändes bra, rätt. Jag tog på mig ett par mjukisbyxor, och Justin gjorde detsamma. Vi gick ner för trappen, jag antog att mamma och pappa kom hem inatt så dom sover nog.
Helt plötsligt började Justins mobil ringa, han reste sig upp och gick ut från köket.
"Idag?! varför säger du det nu? skit. Men okej, Jag kommer, får hon följa med? men varför?! okej, jag kommer. Hejdå" jag hade hört samtalet, okej, bara det Justin sagt men jag antar att han ska åka.
"Vem var det?" frågade jag. Han suckade.
"Scooter, jag måste åka redan ikväll.. Jag måste spela in boyfriend videon och ja, jag har massor att göra eftersom jag har missat en del.. förlåt." sa han och muttrade lite surt. Jag suckade, men gick fram till honom och gav honom en kram.
"Vad var det där för?" frågade han och log.
"För att du är du, och för att du är bäst." sa jag och flinade. Han kysste mig mjukt och jag besvarade den väl.
"Du är inte sur va? för att jag måste åka menar jag.." sa Justin när vi stod på flygplatsen.
"Självklart inte, det är ju ditt jobb. Och du kommer ju tillbaka, right?" han flinade lite och nickade.
"Jag kommer alltid tillbaka till dig baby", han skrattade lite och kysste mig en sista gång.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Klockan var ju typ 7, så jag bestämde mig för att bara dra hem och chilla lite. Jag kände hungern i magen, men bestämde mig för att vänta ett tag. Jag tog upp mobilen för att kolla om Kenny och Alfredo var här, eftersom det är ganska bra att ha Kenny med sig iallafall.
"Aa, det är Kenny", svarade han.
"Tja Kenny, det är Justin, uhm.. jag är i LA nu och det är ett antal paparazzis här så kan du komma?" frågade jag.
"Visst, vart ska jag komma?" frågade han.
"Uhm.. till min lägenhet, vi kan väl dra och äta sen?" svarade jag och suckade lite.
"Okej, hörs."
"Aa, hejdå",
Jag låg i soffan och tänkte då det knackade på dörren, antagligen Kenny. Jag sprang och öppnade dörren, och ja, där var Kenny.
"Ska vi käka på en gång eller?" frågade han. Jag nickade.
"Okej, jag ska bara ta på skorna sa jag och klev in i mina vita sneakers.
Direkt när vi kom ut så var det fullt av beliebers, men värst av allt var alla paparazzis. Alla knuffades och det blev riktigt jobbigt, men jag måste tåla det. Jag kan ju inte direkt säga åt dom att gå, då skulle det stå i tidningen att jag var otrevlig. Jag suckade och när vi trängt oss igenom folkmassan så kom vi äntligen fram till bilen. Vi gick in och satte oss, men och folket började hoppa på bilen. Jag tutade och efter ett tag så hade dom flesta försvunnit ur vägen så vi kunde komma förbi.
ALLIES PERSPEKTIV:
Idag skulle jag till skolan, ganska pinsamt eftersom jag har vart borta ett tag. Men jag får väl göra det bästa av saken, eftersom jag missat så mycket.
Direkt när jag kom till skolan så trängdes alla, vissa gav mig till och med konstiga blickar. När jag kommit fram till skåpet och skulle öppna det kom en tjej fram till mig.
"Hej", sa hon.
"Hej.." svarade jag och kollade fundersamt på henne. Hon stod där ett tag och öppnade sedan munnen.
"Är det sant att du och Justin Bieber är tillsammans?" frågade hon. Jag bara stod där med öppen och kollade förvånat på henne.
"Vem har sagt det?" frågade jag.
"Det står här", sa hon och visade framsidan av tidningen.
"Är Biebers ex-flickvän tillbaka?" Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Nej, vi här bara vänner.." sa jag kallt och hon nickade lite, men stod kvar. Efter ett tag så gick hon härifrån och jag pustade ut. Fan.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan och började skriva ett sms till Justin.
"Har du sett tidningen?! vi är med.." jag suckade lite och la ner den igen, eftersom vi börjar om några minuter.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den eftersom jag trodde det var Justin. När jag öppnade smset så ångrade jag mig, det var från Keegan..
Tråkigt kapitel, men det kom iallafall något. Mycke bilder också, aja, Hoppas inte alla läsare är gone..
"Allie.." började han och släppte inte blicken från mig. "Allie, jag älskar dig." sa han. Jag kunde inte tro mina öron, det kändes som om jag skrek inombords men kände en smärta inom mig. Jag visste inte vad jag skulle svara..
"Justin.." började jag.
Jag kände hur jag fick panik, "Justin, jag kan inte förlora någon till, förlåt." Jag skyndade mig upp ur soffan och sprang rakt ut i hallen.
"Allie!" hörde jag en röst bakom mig. Jag hoppade i i någons skor som stod i hallen, och sprang rakt ut. Skorna var förstora att springa i, men när jag kom till slutet av gatan så svängde jag in i skogen. Efter ett tag så orkade jag verkligen inte springa ner, så jag satte mig ner i den smutsiga skogen och lät tårarna rinna. Jag kände ångern komma upp i nacken, varför sprang jag iväg?
"Allie?" jag hade suttit här i några ynka minuter, och Justin hade redan hittat mig. Han satte sig bredvid mig.
"Förlåt Justin.. jag vet bara inte vad jag skulle ta till mig", sa jag kort.
"Det är okej, men vad menade du? förlora, varför skulle du förlora mig?"
"Du åker på turné och allting, jag kommer aldrig hinna träffa dig. Och du har typ tjugotusen beliebers som vill ha dig, så ja."
"Men du skulle aldrig förlora mig, Allie, jag älskar dig verkligen.." sa han. "Så mycket att du till och med lånade mina skor utan att fråga.." jag kollade ner på mina fötter. Det var därför dom var stora, hans skor. Jag kollade på hans fötter, han var barfota. Jag började fnissa lite.
"Förlåt, men jag orkade inte ta på mina sega skor.." Vi skrattade tillsammans, och efter ett tag så reste han sig upp och hjälpte sedan mig. Vi gick hand i hand tillbaka till mitt hus, och jag kände att det var längesen jag skrattat såhär mycket.
När vi kom in så tog jag av mig hans skor, och såg hur skitiga dom blivit.
"Justin, ska jag tvätta dina skor?" frågade jag och flinade lite generat.
"Nej då, jag har andra med mig." han skrattade och gick ut till vardagsrummet igen. "Jo, vad händer?" frågade han. Jag kollade fundersamt på honom, men förstod sedan att han menade mellan oss. Jag log lite, och kysste honom på munnen. Känslan var som vanligt, helt amazing. Han var amazing, han är amazing.
"Jag älskar dig.." flinade jag mot hans läppar. Jag kände hur han log och satte mig sedan med huvudet mot hans bröst. Han tog av sig sin lila keps och satte den på mitt huvud.
"Jag älskar dig också babygirl", sa han. Han kysste mig på huvudet, och vi la oss tillrätta.
Jag gnuggade händerna i ögonen och när jag såg klart så var Justin framför mig, han log och tittade mig rakt i ögonen.
"Godmorgon shawty", sa han och flinade. Jag skrattade lite och gäspade.
"Godmorgon pucko", han gav mig en ledsen blick och jag bara skrattade.
Det var, eller det kändes ganska konstigt att vara med Justin på det 'här' sättet, fast det kändes bra, rätt. Jag tog på mig ett par mjukisbyxor, och Justin gjorde detsamma. Vi gick ner för trappen, jag antog att mamma och pappa kom hem inatt så dom sover nog.
Helt plötsligt började Justins mobil ringa, han reste sig upp och gick ut från köket.
"Idag?! varför säger du det nu? skit. Men okej, Jag kommer, får hon följa med? men varför?! okej, jag kommer. Hejdå" jag hade hört samtalet, okej, bara det Justin sagt men jag antar att han ska åka.
"Vem var det?" frågade jag. Han suckade.
"Scooter, jag måste åka redan ikväll.. Jag måste spela in boyfriend videon och ja, jag har massor att göra eftersom jag har missat en del.. förlåt." sa han och muttrade lite surt. Jag suckade, men gick fram till honom och gav honom en kram.
"Vad var det där för?" frågade han och log.
"För att du är du, och för att du är bäst." sa jag och flinade. Han kysste mig mjukt och jag besvarade den väl.
"Du är inte sur va? för att jag måste åka menar jag.." sa Justin när vi stod på flygplatsen.
"Självklart inte, det är ju ditt jobb. Och du kommer ju tillbaka, right?" han flinade lite och nickade.
"Jag kommer alltid tillbaka till dig baby", han skrattade lite och kysste mig en sista gång.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Klockan var ju typ 7, så jag bestämde mig för att bara dra hem och chilla lite. Jag kände hungern i magen, men bestämde mig för att vänta ett tag. Jag tog upp mobilen för att kolla om Kenny och Alfredo var här, eftersom det är ganska bra att ha Kenny med sig iallafall.
"Aa, det är Kenny", svarade han.
"Tja Kenny, det är Justin, uhm.. jag är i LA nu och det är ett antal paparazzis här så kan du komma?" frågade jag.
"Visst, vart ska jag komma?" frågade han.
"Uhm.. till min lägenhet, vi kan väl dra och äta sen?" svarade jag och suckade lite.
"Okej, hörs."
"Aa, hejdå",
Jag låg i soffan och tänkte då det knackade på dörren, antagligen Kenny. Jag sprang och öppnade dörren, och ja, där var Kenny.
"Ska vi käka på en gång eller?" frågade han. Jag nickade.
"Okej, jag ska bara ta på skorna sa jag och klev in i mina vita sneakers.
Direkt när vi kom ut så var det fullt av beliebers, men värst av allt var alla paparazzis. Alla knuffades och det blev riktigt jobbigt, men jag måste tåla det. Jag kan ju inte direkt säga åt dom att gå, då skulle det stå i tidningen att jag var otrevlig. Jag suckade och när vi trängt oss igenom folkmassan så kom vi äntligen fram till bilen. Vi gick in och satte oss, men och folket började hoppa på bilen. Jag tutade och efter ett tag så hade dom flesta försvunnit ur vägen så vi kunde komma förbi.
ALLIES PERSPEKTIV:
Idag skulle jag till skolan, ganska pinsamt eftersom jag har vart borta ett tag. Men jag får väl göra det bästa av saken, eftersom jag missat så mycket.
Direkt när jag kom till skolan så trängdes alla, vissa gav mig till och med konstiga blickar. När jag kommit fram till skåpet och skulle öppna det kom en tjej fram till mig.
"Hej", sa hon.
"Hej.." svarade jag och kollade fundersamt på henne. Hon stod där ett tag och öppnade sedan munnen.
"Är det sant att du och Justin Bieber är tillsammans?" frågade hon. Jag bara stod där med öppen och kollade förvånat på henne.
"Vem har sagt det?" frågade jag.
"Det står här", sa hon och visade framsidan av tidningen.
"Är Biebers ex-flickvän tillbaka?" Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Nej, vi här bara vänner.." sa jag kallt och hon nickade lite, men stod kvar. Efter ett tag så gick hon härifrån och jag pustade ut. Fan.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan och började skriva ett sms till Justin.
"Har du sett tidningen?! vi är med.." jag suckade lite och la ner den igen, eftersom vi börjar om några minuter.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den eftersom jag trodde det var Justin. När jag öppnade smset så ångrade jag mig, det var från Keegan..
Tråkigt kapitel, men det kom iallafall något. Mycke bilder också, aja, Hoppas inte alla läsare är gone..
TACK, VET FAKTISKT INTE VAD JAG SKA SÄGA.. NI ÄR UNDERBARA.
Linn om Förlåt men..:
Du lever bara EN gång, ta vara på den riden, jag VET hur det känns tro mig jag vet. Jag har varit med om saker, som jag INTE tänker skriva här men jag vet hur det är. Du kan få hjälp. BUP finns alltid och är det problem hemma så gå till soc. Att ta ditt liv, skulle göra allt mycket sämmre. Har du en bästavän, vän dig till han/henne. Kuratorer är inte fejkade. Dom har inte lika stor invärkan som en riktig psykolog, men dom kan hjälpa dig på traven ochdu kan få träffa en mer provisionell person du kan prata med. |
24 April, 19:53 | ||
Anonym om Förlåt men..:
DU FÅR INTE DU FÅR INTE DU FÅR INTE DU FÅR INTE DU FÅR INTEEEEEE |
23 April, 19:27 | ||
Anonym om Förlåt men..:
"lina" hon oroar inte bara hennes läsare utan hennes familj och vänner oxå! |
23 April, 17:18 | ||
Anonym om Förlåt men..:
LEV LIVET ! du är ung! låt det inte försöra! tänk på din familj,vänner allt? hur skulle dem känna sig efter du har gjort självmord? jo skuldkänslor! |
23 April, 07:09 | ||
Anonym om Förlåt men..:
Varför? Det kan vara så att du har en jobbig period just nu men låt inte det förstöra gör dig. Hur tror du att din familj och dina vänner kommer må efter att du lämnat dem? Försök att prata ut med någon. Någon som du vet lyssnar. Jag håller med om att de flesta kuratorer är fejk. Även om de påstår att de inte ska sprida vidare att de har tystnadsplikt och att de kommer lyssna. Men om du verkligen försöker ta livet av dig och misslyckas. Att någon hindrar dig. Tror du inte att du kommer tvingas till en kurstor? Dina föräldrar komer få skuldkänslor och undra vad de gjort för fel. Jag vet inte hur din relation med dina föräldrar är, men jag tror de faktidkt bryr sig om du lever eller inte. |
22 April, 23:08 | ||
Fanny om Förlåt men..:
Nej , snälla gör det inte. |
22 April, 23:01 | ||
lina om Förlåt men..:
Vad ska jag göra för att stoppa dig?? Dom flesta som slutar blogg bara gör det dom tar inte livet av sig!!!! Du oroar bara dina lässare Saga...håg går vad som Hellström för att hjälpa dig |
22 April, 22:21 | ||
linda (miss.lii@hotmail.com) om Förlåt men..:
Helt ärligt. Jag har varit i position att ta livvet av mig miljontals gånger. Men helt ärligt tycker jag att det är fegt att ge upp. Och säg ingen motkommentar om att livet verkligen suger, för jag vet. Det gör det verkligen. Men att begå självmord hjälper ingen. Men jag kommer inte skriva som alla andra att du ska försöka ta hjälp och prata med någon. Visst du kan försöka prata ut med en kompis. Men gör det inte med en kurator. För dom ärr bara fejkade. Och denna kommentaren kan verka hård och elak. Men det hjälper faktiskt. Du får gärna bli förbannad på mig som försöker ''lägga mig i ditt liv'' för du tror kanske inte att jag vet någonting om hur det är att ha ett svårt liv. Men det vet jag verkligen. Så ge inte upp. Var inte feg. Visa i stället alla att du är stark nog att leva. För det är väldigt lätt att dö, det är att leva som är det svåra. Har man gått igenom mycket som jag ( och uppenbarligen du) så blir varje andetag en plåga. Men tanken av att man står ut är mäktig. Lev livet medan du kan. Livet suger verkligen. Men det finns folk som klarar av det. Klarar dom det, klarar du. Vi tror att du kan, det behövs bara det. Tro mig. Jag gav min mejladress om du vill prata. Antagligen inte. Men det kanske skulle behövas. Tala ut med någon som vet hur det känns. Vemvet? Du kanske till och med skulle må bättre? |
22 April, 22:09 | ||
Anonym om Förlåt men..:
nej sluta! försök få hjälp av någon! skulle vara hemsk ifall min FAVORIT bloggerska tar livet av sig? skaffa hjälp! det gör allt mkt bättreIP: 85.224.34.86 |
22 April, 21:34 | ||
Emilija med J om Förlåt men..:
Nej du kan inte ta Livet av dig :( det behöver ingen göra, speciellt inte du ! |
ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 25.
Klockan var halv nio på morgonen, och jag tog upp min mobil. Typ 7 sms från Keegan.
"Förlåt Allie, jag var full!"
"Är du sur?"
Det stod liknande saker på alla, men jag brydde mig inte ett skit. Om han har skaffat nya tjejer så får han väl göra det, jag bryr mig inte..
Jag kände hur jag ljög för kroppen, jag brydde mig visst.. Men vill bara inte säga det. Jag älskar honom, men det känns som att jag har börjat gilla Justin mer igen.. mer än vänner.
ALLIES PERSPEKTIV:
"Jag vill inte leva, jag klarar det inte, jag orkar inte..
Jag vill spola tillbaka tiden, då det var du och jag,
vi mot världen. Om 'det' aldrig hänt, om jag aldrig
hade lämnat dig.. Jag saknar dig, jag saknar OSS."
Skrev jag på pappret men knölade sedan ihop det. Jag vet inte vart jag fick texten ifrån, Justin, Keegan, Justin, Keegan.. Jag tänkte på dem hela tiden. Varför är livet alltid så svårt? aldrig enkelt. Eller iallafall inte mitt. Jag suckade lite och bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Keegan, eller Justin.. Eller Keegan. Gud, jag vet inte vem jag älskar mest just nu. Justin eller Keegan, som om jag måste välja mellan dom två. Men ingen vill väl vara med mig nu? Keegan är antagligen sur, och säkert Justin också. Jag saknar båda, även fast jag träffade Justin igår så.. Ja.
"Hey Justin," började jag till sist ett sms. "Jag har ju vart så tråkig ett tag nu, men idag mår jag bättre så du kanske vill följa med stan och kolla runt lite eller något?:)" skrev jag och brydde mig inte om vad vi snackade om igår. Det är väl bättre att vara vänner än inget? Jag tog upp datorn ett tag och väntade in ett svar. När jag hörde min mobil plinga till så tog jag upp den och läste smset.
"Hej Al, skönt att du mår bättre! Men visst, jag kan hämta dig.. går det bra om 1 timme?:)" stod det. Jag log inombords. Varför känner jag såhär nu?
"Det går bra, men vi hörs:)" skrev jag och haltade in i badrummet. Jag tog försiktigt av kläderna och gick sedan in i duschen.
Jag var äntligen färdig fixad. Ett par vanliga svarta jeans, en vit peak munktröja och ja.. lite mascara och läppglans. Jag hörde hur det knackade på dörren så jag hoppade ner med mina kryckor och bestämde mig för att gå utan dom idag. Det går ju om jag är försiktig. Jag ställde dom mot väggen i hallen och öppnade dörren. Han log mot mig. Han hade ett par mörka jeans och en röd adidas jacka.
"Hej", sa han och log sitt fina leende.
"Hej Justin", jag gav honom en enkel kram.
"Fin du är", sa han och rodnade lite. Jag gjorde detsamma. Jag fnissade lite, tog på mina röda converse och vi gick sedan ut. Han öppnade dörren åt mig, jag tackade lite tyst och spände sedan fast mig.
"Ska vi till stan eller?" frågade han och log. Jag nickade.
"Om det går bra för dig", flinade jag. Han skrattade lite och startade bilen. Han höjde radion en aning då det var call me maybe av Carly Rae Jepson. Jag hörde hur han sjöng med lite tyst, hans röst var fortfarande underbar som förut, inte för att den var likadan men den var vacker.
"Så, hur är det med benet?" frågade Justin. "Eftersom du inte har kryckorna menar jag."
"Det gör ju fortfarande ont, men bättre än förr. Så, jag kan ju iallafall gå nu." Sa jag och log lite. Han nickade.
"Okej, bra.. att du inte har lika ont längre", han skrattade lite och jag med. Efter ett par minuter så parkerade han utanför stadens största galleria
Han betalade en parkeringsplats och tillsammans gick vi in, eller jag haltade ju lite men aja. Jag såg direkt att Justin fastnade för ett par lila supras utanför en affär så jag drog med honom in. Jag började kolla på några converse, men hittade inget jag gillade så jag slog mig ner på 'soffan' där man provar skor. Justin satte sig bredvid mig.
Vi hade gått ungefär en halvtimme då alla paparazzis började komma. Det blixtrade så mycket så jag knappt såg något. Han såg att jag var obekväm, så han tog min hand i sin och drog med mig ut till bilen.
"Förlåt", sa han tveksamt. Jag log, och släppte hans varma hand nu, som jag har hållt i hela tiden.
"Det är lugnt, började ändå få lite ont i benet.." sa jag och flinade. Han gick runt och satte sig i förarsätet och startade bilen.
"Vill du åka någonstans?" frågade han.
"Ja, någonstans.." sa jag och flinade. "Nej, men mamma och pappa ska bort ikväll och kommer antagligen inatt, och Ashton ska till några kompisar över natten, så tänkte hyra film och köpa lite godis.. Men jag undrar om du vill sova hos mig typ? haha." Frågade jag.
"Typ?" frågade Justin och höjde ögonbrynet. Jag skrattade lite.
"Nej men sova hos mig." Han skrattade och nickade.
"Det skulle vara kul, men då kan vi väl åka och handla nu eller?" frågade han. Jag nickade och pekade mot vilket håll vi skulle. "Det är inte så att jag är här för första gången." skrattade han. Jag slog till honom lite men sedan började han koncentrera sig på vägen.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Vi hade hyrt två filmer och köpt bara liite godis. Vi hade precis parkerat hos mormor och morfar. Jag öppnade dörren åt henne och hon log som tack. Vi gick in i huset och hälsade lite snabbt på mormor och morfar sedan gick vi in i mitt lilla rum.
"Åh, du har allt kvar typ.." sa hon och skrattade lite. "Till och med Affischerna på dig själv." Jag skrattade lite. "Men självklart måste jag ha en snygging på väggen." hon skrattade och slog till mig. Hon fastnade för en bild på mig, Ryan, Chaz, Hannah och ja, hon själv. Hon vände sig lite mot mig sedan.
"Minns du det här?" frågade hon och visade bilden.
"Ja, vårat matkrig, eller ketchup och senap krig då.." skrattade jag.
"Och du blev så ledsen för att du trodde att ditt hår var förstört.." jag skrattade samtidigt som jag rodnade lite. Jag började packa ner lite grejer, eller tandborste och sånt.
"Hejdå", sa jag och gav mormor och morfar en varsin kram. Även kramade dom om Allie och frågade hur det var med henne. Hon sa att det var 'okej' och när vi snackat ett kort tag så gick vi.
"Ja, välkommen till mig.." sa hon och skrattade lite. "Fast du har ju varit här förr så ja.. men välkommen." vi skrattade och hon haltade till köksbordet där det låg en lapp.
"Hej Allie, vi kommer antingen hem inatt annars blir det imorgon.
Stanna inte uppe och vänta och ring om det är något.
Ha det bra! kram Mamma och Pappa" Läste hon högt. Jag log lite och hon började plocka fram skålar till godiset och sedan två glas.
"Kan du ta det här?" frågade hon och räckte mig skålen med godis.
"Sure," jag tog emot den och vi gick upp till hennes rum.
"Förresten, det är väl skönare att se i vardagsrummet?" frågade hon. "Så slipper vi trängas i min trånga säng."
"Visst", sa jag fast tyckte ändå att det skulle vart mysigare i sängen.
Den andra filmen som antagligen skulle vara en komedi/kärleks film började. Hon log mot mig och vände sig sedan mot henne. Jag älskar hennes leende, så vackert. Hon är vacker, hon är ju underbar. Jag saknar verkligen oss, men skulle aldrig våga säga något. Det känns som jag verkligen tycker om henne igen, men jag kan ju inte säga det till henne..
ALLIES PERSPEKTIV:
Jag kände Justins blickar då och då, men när jag vände mig mot honom tittade han bort. Jag vände mig mot tv:n igen, men vände igen tillbaka. Han fortsatte stirra rakt in i mina ögon, och jag kände mig hypnotiserad. Han var så vacker, så underbar.
"Allie.." började han och släppte inte blicken från mig. "Allie, jag älskar dig." sa han. Jag kunde inte tro mina öron, det kändes som om jag skrek inombords men kände en smärta inom mig. Jag visste inte vad jag skulle svara..
"Justin.." började jag.
Vad tror ni och hoppas att hon säger?:) Love u guys!♥ (Boring i know)
"Förlåt Allie, jag var full!"
"Är du sur?"
Det stod liknande saker på alla, men jag brydde mig inte ett skit. Om han har skaffat nya tjejer så får han väl göra det, jag bryr mig inte..
Jag kände hur jag ljög för kroppen, jag brydde mig visst.. Men vill bara inte säga det. Jag älskar honom, men det känns som att jag har börjat gilla Justin mer igen.. mer än vänner.
ALLIES PERSPEKTIV:
"Jag vill inte leva, jag klarar det inte, jag orkar inte..
Jag vill spola tillbaka tiden, då det var du och jag,
vi mot världen. Om 'det' aldrig hänt, om jag aldrig
hade lämnat dig.. Jag saknar dig, jag saknar OSS."
Skrev jag på pappret men knölade sedan ihop det. Jag vet inte vart jag fick texten ifrån, Justin, Keegan, Justin, Keegan.. Jag tänkte på dem hela tiden. Varför är livet alltid så svårt? aldrig enkelt. Eller iallafall inte mitt. Jag suckade lite och bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Keegan, eller Justin.. Eller Keegan. Gud, jag vet inte vem jag älskar mest just nu. Justin eller Keegan, som om jag måste välja mellan dom två. Men ingen vill väl vara med mig nu? Keegan är antagligen sur, och säkert Justin också. Jag saknar båda, även fast jag träffade Justin igår så.. Ja.
"Hey Justin," började jag till sist ett sms. "Jag har ju vart så tråkig ett tag nu, men idag mår jag bättre så du kanske vill följa med stan och kolla runt lite eller något?:)" skrev jag och brydde mig inte om vad vi snackade om igår. Det är väl bättre att vara vänner än inget? Jag tog upp datorn ett tag och väntade in ett svar. När jag hörde min mobil plinga till så tog jag upp den och läste smset.
"Hej Al, skönt att du mår bättre! Men visst, jag kan hämta dig.. går det bra om 1 timme?:)" stod det. Jag log inombords. Varför känner jag såhär nu?
"Det går bra, men vi hörs:)" skrev jag och haltade in i badrummet. Jag tog försiktigt av kläderna och gick sedan in i duschen.
Jag var äntligen färdig fixad. Ett par vanliga svarta jeans, en vit peak munktröja och ja.. lite mascara och läppglans. Jag hörde hur det knackade på dörren så jag hoppade ner med mina kryckor och bestämde mig för att gå utan dom idag. Det går ju om jag är försiktig. Jag ställde dom mot väggen i hallen och öppnade dörren. Han log mot mig. Han hade ett par mörka jeans och en röd adidas jacka.
"Hej", sa han och log sitt fina leende.
"Hej Justin", jag gav honom en enkel kram.
"Fin du är", sa han och rodnade lite. Jag gjorde detsamma. Jag fnissade lite, tog på mina röda converse och vi gick sedan ut. Han öppnade dörren åt mig, jag tackade lite tyst och spände sedan fast mig.
"Ska vi till stan eller?" frågade han och log. Jag nickade.
"Om det går bra för dig", flinade jag. Han skrattade lite och startade bilen. Han höjde radion en aning då det var call me maybe av Carly Rae Jepson. Jag hörde hur han sjöng med lite tyst, hans röst var fortfarande underbar som förut, inte för att den var likadan men den var vacker.
"Så, hur är det med benet?" frågade Justin. "Eftersom du inte har kryckorna menar jag."
"Det gör ju fortfarande ont, men bättre än förr. Så, jag kan ju iallafall gå nu." Sa jag och log lite. Han nickade.
"Okej, bra.. att du inte har lika ont längre", han skrattade lite och jag med. Efter ett par minuter så parkerade han utanför stadens största galleria
Han betalade en parkeringsplats och tillsammans gick vi in, eller jag haltade ju lite men aja. Jag såg direkt att Justin fastnade för ett par lila supras utanför en affär så jag drog med honom in. Jag började kolla på några converse, men hittade inget jag gillade så jag slog mig ner på 'soffan' där man provar skor. Justin satte sig bredvid mig.
Vi hade gått ungefär en halvtimme då alla paparazzis började komma. Det blixtrade så mycket så jag knappt såg något. Han såg att jag var obekväm, så han tog min hand i sin och drog med mig ut till bilen.
"Förlåt", sa han tveksamt. Jag log, och släppte hans varma hand nu, som jag har hållt i hela tiden.
"Det är lugnt, började ändå få lite ont i benet.." sa jag och flinade. Han gick runt och satte sig i förarsätet och startade bilen.
"Vill du åka någonstans?" frågade han.
"Ja, någonstans.." sa jag och flinade. "Nej, men mamma och pappa ska bort ikväll och kommer antagligen inatt, och Ashton ska till några kompisar över natten, så tänkte hyra film och köpa lite godis.. Men jag undrar om du vill sova hos mig typ? haha." Frågade jag.
"Typ?" frågade Justin och höjde ögonbrynet. Jag skrattade lite.
"Nej men sova hos mig." Han skrattade och nickade.
"Det skulle vara kul, men då kan vi väl åka och handla nu eller?" frågade han. Jag nickade och pekade mot vilket håll vi skulle. "Det är inte så att jag är här för första gången." skrattade han. Jag slog till honom lite men sedan började han koncentrera sig på vägen.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Vi hade hyrt två filmer och köpt bara liite godis. Vi hade precis parkerat hos mormor och morfar. Jag öppnade dörren åt henne och hon log som tack. Vi gick in i huset och hälsade lite snabbt på mormor och morfar sedan gick vi in i mitt lilla rum.
"Åh, du har allt kvar typ.." sa hon och skrattade lite. "Till och med Affischerna på dig själv." Jag skrattade lite. "Men självklart måste jag ha en snygging på väggen." hon skrattade och slog till mig. Hon fastnade för en bild på mig, Ryan, Chaz, Hannah och ja, hon själv. Hon vände sig lite mot mig sedan.
"Minns du det här?" frågade hon och visade bilden.
"Ja, vårat matkrig, eller ketchup och senap krig då.." skrattade jag.
"Och du blev så ledsen för att du trodde att ditt hår var förstört.." jag skrattade samtidigt som jag rodnade lite. Jag började packa ner lite grejer, eller tandborste och sånt.
"Hejdå", sa jag och gav mormor och morfar en varsin kram. Även kramade dom om Allie och frågade hur det var med henne. Hon sa att det var 'okej' och när vi snackat ett kort tag så gick vi.
"Ja, välkommen till mig.." sa hon och skrattade lite. "Fast du har ju varit här förr så ja.. men välkommen." vi skrattade och hon haltade till köksbordet där det låg en lapp.
"Hej Allie, vi kommer antingen hem inatt annars blir det imorgon.
Stanna inte uppe och vänta och ring om det är något.
Ha det bra! kram Mamma och Pappa" Läste hon högt. Jag log lite och hon började plocka fram skålar till godiset och sedan två glas.
"Kan du ta det här?" frågade hon och räckte mig skålen med godis.
"Sure," jag tog emot den och vi gick upp till hennes rum.
"Förresten, det är väl skönare att se i vardagsrummet?" frågade hon. "Så slipper vi trängas i min trånga säng."
"Visst", sa jag fast tyckte ändå att det skulle vart mysigare i sängen.
Den andra filmen som antagligen skulle vara en komedi/kärleks film började. Hon log mot mig och vände sig sedan mot henne. Jag älskar hennes leende, så vackert. Hon är vacker, hon är ju underbar. Jag saknar verkligen oss, men skulle aldrig våga säga något. Det känns som jag verkligen tycker om henne igen, men jag kan ju inte säga det till henne..
ALLIES PERSPEKTIV:
Jag kände Justins blickar då och då, men när jag vände mig mot honom tittade han bort. Jag vände mig mot tv:n igen, men vände igen tillbaka. Han fortsatte stirra rakt in i mina ögon, och jag kände mig hypnotiserad. Han var så vacker, så underbar.
"Allie.." började han och släppte inte blicken från mig. "Allie, jag älskar dig." sa han. Jag kunde inte tro mina öron, det kändes som om jag skrek inombords men kände en smärta inom mig. Jag visste inte vad jag skulle svara..
"Justin.." började jag.
Vad tror ni och hoppas att hon säger?:) Love u guys!♥ (Boring i know)
ALL I WANT IS YOU - CHAPTER 24.
“Two people fall in love
A Year later happens something terrible
Love dies without choosing it
She treys to find her memories back
Fighting to get her memories back
To remember all her good time in life
That she forgets”
Jag visste inte vart jag fick den där konstiga texten ifrån. Men den var helt klart inspirerad av Allie. Jag suckade. Allie, jag kunde inte få henne ur mina tankar. Det var lika bra att sova. Sova bort allt. Imorn skulle nya problem hemsöka mig. Men inatt skulle jag drömma mig bort. Till mina fans. De gör mig lyckliga. Jag kommer aldrig dö ensam eftersom mina fans är min familj.
ALLIES PERSPEKTTIV:
Jag kunde inte sluta tänka på Keegan. Keegan, Keegan, Keegan. Han och Justin var dem ända i mitt huvud just nu. Varför blev han tvungen att åka för? jag saknar honom så mycket så att det gör ont. Men jag var arg på honom också, fast jag egentligen inte kan det. Det är inte hans fel, inte hans fel..
Jag gick, eller haltade ut ur duschen direkt in på rummet. Jag öppnade min garderob och letade fram ett linne, en hoodie och ett par mjukisbyxor. Jag orkar verkligen inte ha något speciellt på mig, jag är ju inte direkt helt frisk. Jag satte på mig kläderna och tog sedan tag i kryckorna som stod lutande mot väggen. Jag 'hoppade' ner med dom och tog fram start flingorna ur skåpet och sedan filen.
"Hej Al", jag hoppade till och hörde hur Ashton skrattade.
"Tja", sa jag och gäspade lite. Han log lite mot mig.
"Hur är det idag?"
"Okej", flinade jag. "Jag har ju mått bättre", han skrattade lite med mig. Egentligen vill jag inte skratta, men varje gång jag är ledsen så gör jag andra ledsna och det pallar jag inte just nu.
Jag åt upp flingorna och gick sedan upp på rummet. Jag kollade mobilen, och mitt lilla leende försvann. Ett sms ifrån Keegan. Jag öppnade det och lästa tyst det.
"Hey Al.. Jag vet att det inte är något bra mellan oss just nu, men kan vi inte vara vänner?" stod det. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag skrev bara ett kort, kort svar.
"Jag vet inte." jag ville egentligen skriva till honom att jag älskade honom och att jag saknade honom. Men det var något som fick mig att inte göra det.
*knack knack*
"Kom in", sa jag kort. In kom Justin. Han kollade tveksamt mot mig. Han visste inte om han skulle le eller inte.
"Hej sweetie.. hur är det?" mumlade han tyst och satte sig bredvid mig i sängen. Jag ryckte på axlarna.
"Vet faktiskt inte.. något som är dåligt iallafall." han la armen om mig, och jag la båda mina om honom. Han var så snäll, mjuk.. Att han ens orkade vara med mig när det ända jag gör är gråter, tittar på film.. ja, nästan inget.
"Justin.." snyftade jag tyst.
"Vad är det?" frågade han oroligt.
"Tack." sa jag. "Jag skulle inte klara det här utan dig, kan inte ens lova att jag gör det.." svarade jag honom. Han kollade förvånat på mig.
"Allie, du ska klara det." sa han och menade det verkligen. Jag släppte honom lite och tog hans hand istället. Jag saknar Keegan så det gör ont i kroppen, vi har inte träffats på 2 veckor eller något, men det känns som det har gått flera år. Men som sagt, att glömma någon man älskar är som att komma ihåg någon man aldrig träffat. Det är ju så, därför kommer jag aldrig glömma Keegan.
"Vill du hitta på något?" frågade Justin för att avbryta tystnaden.
"Som vad? jag kan ju inte direkt gå." flinade jag. Justin skrattade lite.
"Just ja, men vi kan väl titta på film eller något?" frågade han.
"Visst, jag har en som jag velat se länge nu." sa jag och plockade fram The Vow. Han tog den ur mina händer och började läsa.
"Den verkar bra", sa han och stoppade in den i min dvd. Vi la oss i min säng, med kuddar och hade mysigt. Men Justin stannade för en grej, som låg på mitt nattbord. Det var det trasiga halsbandet han gav mig den 14 februari 2010, på alla hjärtans dag. Det var ett guldigt halsband med våra intialer på och sedan på framsidan så stod det "forever you and me".
"Kastade inte du det?" frågade han kallt. Jag började få backflashar från då vi bråkade, och typ gjorde slut.
'"Men Allie, du är aldrig glad! hur fan ska jag kunna vara det då?!" nästan skrek Justin. Han hade aldrig skrikit på mig förut, så jag kände mig lite rädd.
"Är jag aldrig glad?!" besvarade jag honom. "Det är inte JAG som flirtar med världens alla tjejer, det är inte jag som mår bra här!" jag kände tårarna bakom ögonlocken. "Justin, ett tag, så gjorde du mitt liv bättre efter allt då Zack gjorde slut med mig, men nu.. fan, jag hatar dig." nästan skrek jag. Justin kollade förvånat på mig, och gick fram till mig.
"Förlåt Allie.." mumlade han.
"Du, inte ett jävla förlåt hjälper!" jag slet av halsbandet han gav mig för några månader, och sprang sedan ut därifrån.'
Jag kände tårarna bakom ögonen. Självklart hade jag saknat honom, men att vara tillsammans med honom igen kan jag nog inte tänka mig. Jag kollade på Justin, han verkade ha tänkt på samma sak. Vi vände blickarna mot tv'n och kollade på filmen.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Vi såg på filmen, men jag kunde verkligen inte sluta tänka på tiden då jag och Allie hade haft det bra. Jag saknar henne så, men ändå inte. Eller henne saknar jag inte, det är tiden vi hade jag saknar. Då vi var glada och hade roligt tillsammans.
"Allie.." började jag. Men ångrade genast mig.
"Vad är det?" frågade hon.
"Nej, det var inget." sa jag fort. Jag ville så gärna säga 'förlåt mig', men inget kom ut ur mig. Hon vände blicken mot tv'n igen men jag tror inte hon var så inne i den. Då och då kände jag hur hon tittade på mig, men när jag tittade på henne så vände hon bort blicken. Jag suckade, jag vill bara att allt ska bli som förr, men det kommer ju inte hända. Jag ska väl vara glad att jag får träffa henne överhuvudtaget.
Filmen var slut, och nu kunde jag verkligen inte låta bli att fråga.
"Allie?" frågade jag. Hon nickade och kollade lite frågande på mig. "Tror du att det någonsin kommer bli som förr?" fortsatte jag. Hon tittade ner, men mötte sedan min blick igen.
"Jag vet faktiskt inte, hur menar du?" frågade hon. "Våran vänskap kommer ju bli bättre, men mer än så tror jag faktiskt inte." jag nickade, suckade lite tyst och reste mig upp.
"Jag måste nog gå nu, jag ska träffa Ry och Chaz på stan snart.." ljög jag. "Vi hörs." Jag ångrade mig genast, men om jag skulle vända så skulle hon väl tycka att jag var dum i huvudet. Fast det gör hon väl ändå.
"Hejdå.." hörde jag en tyst mumling bakom mig innan jag stängde dörren.
Jag låg i min säng hos mormor och morfar och vred på mig. Sängen var hård och liten, men konstigt, jag har ju haft den sen jag var sju eller något. Det ända i mitt huvud var Allie. Varför var jag tvungen att fråga den där frågan? det var ju bara onödigt av mig.
ALLIES PERSPEKTIV:
Jag kunde inte få Justin ur mina tankar. Nyss var det Keegan, men nu var det Justin, Justin, Justin. Hela tiden så kommer jag ihåg hans blick när jag lämnade honom. Han var tårögd, gråtfärdig. Även tänkte jag på när han sa Jag älskar dig för första gången. Hur jag reagerade, det kändes som mitt liv var perfekt för en gångs skull, det var perfekt. Jag vill verkligen dö, samtidigt som jag inte vill. Att lämna Ashton och pappa med en mamma som har cancer är inte så schysst. Varför skulle mitt liv vara så dåligt? varför kunde det inte bli bra? perfekt? det kommer aldrig kunna bli det. Jag gäspade lite, men kände att jag inte var trött alls, så jag tog upp min macbook från datorn och loggade in på twitter. Snabbt skrev jag en kort tweet,
"I wish i could buy a new life, a new PERFECT life.." skrev jag. Jag fick ganska många retweets, och hade typ 67000följare eftersom Justin hade skrivit lite om mig på twitter. Jag vet inte om jag vill ha tillbaka Keegs eller inte, visst älskar jag honom, helt klart men ingen i min familj gillar honom så mycket. Men det är ju jag som ska tycka, inte dem.
Jag loggade in på skype, och kollade på inloggade. Det var inte så många inloggade, bara några tjejer från skolan och Hannah. Vi hade inte pratat på evigheter känns det som. Jag dubbelklickade på hennes namn och det kom upp en chattruta.
"Hey" Skrev jag kort.
"Hej Allie! Hur är det? hörde om olyckan men ville inte tränga på på sjukhuset, vi har ju inte vart så mycket kompisar sen ja.. Justin åkte." stod det. Jag log lite.
"Det är okej, nu.. Nej, vi har ju inte det. Hur är det med dig?"
"Det är bra, tror jag.. haha. Men mamma ropar på mig där nere, men vi hörs!"
"Haha, hörs!" skrev jag. Eftersom det inte var någon annan rolig inne så loggade jag ut och la ner DATORN på golvet igen.
Jag vaknade mitt i natten av att min mobil plingade till. Ett sms från Keegan.
"HAH, Allie, jag behöver inte dig. Här finns massa andra brudar som jag kan vara med, och dom är perfekta!" stod det. Jag kände ilskandet i kroppen, men ändå inte. Pucko, var det ända jag tänkte och började skriva ett kort svar.
"Who cares? jag klarar mig." jag kände mig töntig, men vafan. Det är inte jag som är dum i huvudet.
Klockan var halv nio på morgonen, och jag tog upp min mobil. Typ 7 sms från Keegan.
"Förlåt Allie, jag var full!"
"Är du sur?"
Det stod liknande saker på alla, men jag brydde mig inte ett skit. Om han har skaffat nya tjejer så får han väl göra det, jag bryr mig inte..
Jag kände hur jag ljög för kroppen, jag brydde mig visst.. Men vill bara inte säga det. Jag älskar honom, men det känns som att jag har börjat gilla Justin mer igen.. mer än vänner.
Inte sånt toppen chapter, men skrev det mesta på mina egna känslor, saknaden och om hur mitt liv suger.. aja, vrf skulle ni bry er? xd. Men vad tyckte ni?
Det är helt förbjudet att sno ideér eller bara att kopiera min novell. Samma sak med designen, den är gjord och kodad